Dag 12

Hjälp vad tiden går snabbt här. Redan dag 12 och den näst sista på vår roadtrip innan vi återvänder till McGranahanas i Murrieta. Vilket ska bli roligt.

Soliga Kalifornien visade sig från sin bästa sida denna dag. Efter att shoppat lite jeans ställde vi in GPS:en på Santa Monica Beach där det blev bad, fika, läsning och jogging. Alla gjorde inte allt men alla gjorde något. Själv tyckte jag att jag hade ett oförskämt bra löpsteg och en sanslöst vacker joggingtur. Jag kände mig till ett hundra procent nöjd ända tills höger stortå satte krokben för mig och jag dök huvudstupa, inte bildligt utan bokstavligt talat, i den våta sanden i strandlinjen. Inte ens nära att ta emot mig utan landade på näsan och kravlade mig upp genomgyttjig i ansikte, glasögonen igenmurade (men hela) och näsan lite blodig. Jag föll tungt men mjukt. Och om det äldre paret som såg mitt fall skrattade vet jag inte för glasögonen var som sagt igenmurade av gyttja och det var öronen också.

Vi har också prövat på att köra i Los Angeles när alla andra också gjorde det. Segt. Vi hann ändå till Hollywood och en utsiktsplats innan dagens sista ljus försvann. En snabb tur till Beverly Hills innan vi tog oss till vårt hotell som ligger vid vår flygplats. Här startar och landar ett plan ungefär var fjärde minut och hälften av dem flyger alldeles utanför vårt rum. Även om det ibland låter som de även kommer in till oss. Vi ser fram emot en god natt.

Lite roligt var det också när vi skulle få i oss lite mat och beställde på något så exotiskt som Taco Bell. En kvinna som stod bakom oss sa att hon älskade min (Stigs) accent och bad mig prata mer. Och hon var så glad, så glad när hon hörde den. Om mitt självförtroende redan förut var lågt när det gäller engelska så är det obefintligt. På plussidan har jag gjort ännu en människa glad. Och det är bra.