USA här är vi, dag 1

USA här är vi

Vi hade en dröm att någon gång få åka till USA, Kalifornien och familjen McGranahan. Och nu är vi här. I alla fall i USA och Kalifornien. Snart också hos McGranahan.

Från brevlådan på Stockholmsvägen till incheckning på Vagabon Inn, Hacienda, tog det ganska exakt 24 timmar. Lite äldrevarning på blodtrycksmedicin och stödstrumpor. Det kostar på att vara 55+. Ett stödköp av stödstrumpor av Carola var rart.

Om familjen har en last så är det Pepsi Max. Den första fick längas i Landvetters säkerhetskontroll. Nästa inköpas för dyrare pengar på flygplatsen och slängas, bara nästan urdrucken, på Heathrow. Där den hade glömts i handbagaget. Den tredje, de blev bara dyrare och dyrare, köptes på Heathrow och dracks också ur.

En flygplats där världen möts och där snapshotsen är många och inbjudande. Flygningen gick bra och höjdpunkten var över Grönland. Lite fascinerande var det också att lämna London 17 pm och landa i LA 20 pm. En timma försenat blev planet från London pga en tidigare kollision med en fågel och därpå följande extra säkerhetskontroll.

Säkerheten först förklarade British Airways. Det gillar vi.

Det stora äventyret var ändå hyrbilen och resan ur LA. En Toyota Prius blev en Nissan Hybrid. Som går tyst och fint. Dessutom fick vi på något märkligt sätt en full tank på köpet. Bara att tacka och ta emot.

Vid grindarna ut ur Alamo biluthyrning blev det lite stökigt. Kvinnan ville se kontraktet. Som jag inte hittade precis med en gång. Hon blev lite irriterad och jag lite stressad. Känslor som stegrades när hon frågade varför bilen började rulla mot grinden.

- Jag vet inte, svarade jag helt uppriktigt och så kastade vi oss mot den och lyckades stoppa den.

Hon sa åt mig att sätta mig i den. Jag hittade kontraktet och vi kunde ge oss av. Om jag hade fått igång den. Samma kvinna, verkligen handlingskraftig, sa nu åt mig att kliva ur. Hon klev i. Jag är glad att inte heller hon fick igång den. Vilket en yngre man , som säkert aldrig använt stödstrumpor, fick och vi kunde ge oss iväg.

På jakt efter Freeway 105 som var så ruggigt svår att hitta.

Bilisterna i USA är väldigt hänsynsfulla och vänliga. Sa Anders som varit i Florida i somras. Det var östkusten. I vilda västern var de hetare och hetsigare. Å andra sidan skulle jag också ha tutat och svurit, eller kanske inte, om jag stött på någon så vilsen förare på vägen. Tre missade avfarter (minst) och två timmar senare kunde vi trötta men ändå nöjda med resdygnet checka in på Vagabond Inn. Gud är god.

Nu längtar vi inte bara efter Mia, Dan, Amy och Jonah utan också efter den GPS de lovat att vi kan få låna. Vi tror att livet på de amerikanska vägarna blir lättare med en GPS.

Men först ska vi ta oss upp ur sängarna och pröva vad en kontinental frukost på Vagabond Inn kan innebära. Min tro är att den inte går av för hackor.

Till kollektivet på Stockholmsvägen, med ansvar för älskade Selma, går en av mina första tankar denna söndagsmorgon. Jag tror ni fixar det.

/Stig