Vi älskar McGranahans GPS. Mer och mer. Idag började vi vår stora roadtrip med resan till Grand Canyon. Och inte en felkörning. Motorvägarna var mindre och lugnare än vi fruktat. Inte helt olikt svensk trafik. Olikt allt annat var däremot väg 77 som kan beskrivas med orden lång, rak och ödslig. Det tog två mil innan första kurvan kom, några hus fanns inte och bilarna vi mötte var få. Så var det i elva mil. Vi är glada att bilen inte krånglade. För längre ”mitt-ut-i-ingenstans” går inte att komma. Rena vilda västern. I Needles stötte vi på Coloradofloden, som vi snart ska se mer av.
Och det har vi gjort nu. Stort är bara förnamnet. Mäktigt mellannamnet och efternamnet storslaget. Då pratar vi Grand Canyon och inte Coloradofloden som på avstånd mest liknade ett dike. Och knappt det.
Natten tillbringas i ett budgetalternativ i Williams. Konstigt att det ändå kostar mer än morgonnattens svit i Las Vegas. Men sängarna är sköna och Elin funderar över varför ögonen blir så små i USA. Antagligen lufttrycket eller det höga tempot. Håll tummarna för oss i Vegas i morgon!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar