Dag 17

Inte långt från vårt hem i Murrieta finns vildmarken och bergen. Här finns också pumor och skallerormar och backar. Branta backar som får Kesbergsterrängen att kännas flack. Vi såg och kände backarna och var enbart glada över att inte se några skallerormar och pumor. En underbar morgonpromenad som frestade på. Den gjorde å andra sidan att vi med väldigt gott samvete kunde sträcka ut oss vid poolen några lata förmiddagstimmar. Vilket vi för övrigt inte hade haft några problem med ändå.

Pumpor inhandlades och karvades innan vi åkte vidare till Corona där vi träffade Anna Bernemalm och hennes man Mike. Det var ett trevligt återseende och en artikel kommer så småningom i AT.

Eftermiddagen/kvällen spenderades på outlet i Lake Elsinore. Oj, det blev mer än vi tänkt och resväskorna känns små. Men vi har gott hopp om att klara det.

En smak av Halloween fick vi också och vi måste ge en handfull fastighetsägare kredit för deras totala engagemang med kyrkogårdar, monster, spöken och andra trevligheter som fyllde deras trädgårdar. Häftigt!

Dag 15 & 16

Helgen kom och helgen gick. Men den var bra. Lördagens amerikanska football var precis så obegriplig och rolig som vi trodde. Jonahs lag är redan klara för slutspel som ohotad vinnare i serien. Lördagens match spelade de hem med 24-0. Imponerande.

En dag vid familjens pool avslutades med ett restaurangbesök på BJ:s BrewHouse. God mat, god dessert, gott sällskap där vi fick vänta i nästan en timma på ett ledigt bord, där bara fem av sju fick efterrätt och där jordgubbarna som tagit slut tydligen återfanns till slut. Fast tyvärr lite för sent för de av oss som blev utan. Trötta men mätta och glada återvände vi till Mandolin Circle och en danstävling framför TV:n.

På söndag morgon tog vi bilen till OC och Saddleback Church, en församling med 40.000 medlemmar. Vi tog oss till niomötet med Rick Warren som talare. En helt igenom praktisk predikan på temat hur man klarar sig ekonomiskt i dåliga tider. Som bäst kan sammanfattas med en fråga man alltid kan ställa sig innan man köper något: behöver jag det här? Vi ska testa i morgon när vi åker tillbaka till Lake Elsinore och dess outlet. Men före det ska vi träffa en tidigare vårgårdabo, Anna M Bernemalm som numera bor bara ett par mil från vår tillfälliga boplats i Murrieta. Det ska bli roligt att träffa henne igen.

Dana Point ska vara en fin badplats. Solig ända tills vi parkerade bilen och gick de sista tvåhundra metrarna till stranden som dimman från Stilla Havet höll i ett järngrepp den timma vi stannade innan vi gav upp och återvände in mot landet. Märkligt.

Tre fjärdedelar av familjen McGranahan offrade sig för Mias skull och genomled en familjefotografering. De kommer att tacka mig senare, försäkrade Mia. Och visst gör de det. Det är jag säker på efter att ha bläddrat genom bilderna.

Vi längtar efter er alla men föredrar att än så länge inte tänka så mycket på torsdag som är vår hemresedag. Ser på AT:s hemsida att en föräldrafri fest spårade ur i Vårgårda. Vi är glada att den inte var på Stockholmsvägen 8...

I morgon ska vi kika lite extra på kusligheter eftersom det firas Halloween här. Och det lär vara stort. Riktigt stort.

Underbar gospelkör!

Dag 14

Efter att ha sett väldigt mycket på väldigt kort tid var en dag av vila precis som vad vi behövde. Och den fick vi på Mandolin Circle i Murrieta. Vi trodde att vi älskade McGranahans GPS. Men nu upptäckte vi, vilket vi förstås redan visste, att vi älskar McGranahans väldigt mycket mer. Dan, Mia, Ami och Jonah är så trevliga, gästfria, generösa och underbara att vi tror vi stannar några veckor extra.

En morgonpromenad, frukost och sedan en dag vid familjens pool med fruktfat, läsning och snabba, kalla bad var vad vi längtade efter och fick. En underbar, lat dag som avslutades med ett kort besök i familjens kyrka där Ami var med på en sångövning inför en julmusikal.

Elin hittade ännu en drömaffär, även om det var Mia som förde henne dit, med massor av pyssel till priser som var så mycket lägre än de svenska att hon gick både genom affären och kassan med ett enda stort, lyckligt leende.

Middagen, grillat kött, potatis, selleri, morötter och bröd, hörde också till de godare vi ätit här. Gud är god och det är McGranahans också. I morgon är det äntligen footballtime för Jonah. Där vi kommer att supporta till hundra procent och på sin höjd förstå nio procent.

Mango, apelsin och vindruvor. Vi har det bra. 

Fia med knuff, Stig vann :)

Underbar middag med underbart sällskap!

Ami övar inför julmusikalen. 

Dan och Jonah laddar inför morgondagens match! 

Dag 13

Så höll denna trettonde dag på vår resa att bli vår otursdag. Men ändå inte. Slutet gott allting gott. Vi var rätt säkra på att en av våra plånböcker, med visakort, var borta. Bilen och väskor genomletades åtskilliga gånger utan resultat. Till slut hittade en av oss den i handskfacket, som även det hade undersökts utan resultat. Gissa vem som hittade den? Rätt! Belöningen blir en gratisshopping.

Första och senare delen av dagen har vi suttit i trafikköer. Vi förstår inte hur människor står ut. Vi är turister och främlingar och kan leva med det eftersom det bara är för en kort tid. Men de som alltid bor här? Å andra sidan kanske de inte heller skulle förstå hur vi står ut i Vårgårda om de fick chansen att se det. Vem vet?

Newport Beach var i alla fall en angenäm upplevelse. Stor och med gott om plats eftersom badsäsongen är över. Utom för alla surfare.

Den återfunna plånboken lättade upp stämningen avsevärt och kvällen, som också var vår 27:e förlovningsdag, firades med dessert på en restaurang. Tack McGranahans!

Dag 12

Hjälp vad tiden går snabbt här. Redan dag 12 och den näst sista på vår roadtrip innan vi återvänder till McGranahanas i Murrieta. Vilket ska bli roligt.

Soliga Kalifornien visade sig från sin bästa sida denna dag. Efter att shoppat lite jeans ställde vi in GPS:en på Santa Monica Beach där det blev bad, fika, läsning och jogging. Alla gjorde inte allt men alla gjorde något. Själv tyckte jag att jag hade ett oförskämt bra löpsteg och en sanslöst vacker joggingtur. Jag kände mig till ett hundra procent nöjd ända tills höger stortå satte krokben för mig och jag dök huvudstupa, inte bildligt utan bokstavligt talat, i den våta sanden i strandlinjen. Inte ens nära att ta emot mig utan landade på näsan och kravlade mig upp genomgyttjig i ansikte, glasögonen igenmurade (men hela) och näsan lite blodig. Jag föll tungt men mjukt. Och om det äldre paret som såg mitt fall skrattade vet jag inte för glasögonen var som sagt igenmurade av gyttja och det var öronen också.

Vi har också prövat på att köra i Los Angeles när alla andra också gjorde det. Segt. Vi hann ändå till Hollywood och en utsiktsplats innan dagens sista ljus försvann. En snabb tur till Beverly Hills innan vi tog oss till vårt hotell som ligger vid vår flygplats. Här startar och landar ett plan ungefär var fjärde minut och hälften av dem flyger alldeles utanför vårt rum. Även om det ibland låter som de även kommer in till oss. Vi ser fram emot en god natt.

Lite roligt var det också när vi skulle få i oss lite mat och beställde på något så exotiskt som Taco Bell. En kvinna som stod bakom oss sa att hon älskade min (Stigs) accent och bad mig prata mer. Och hon var så glad, så glad när hon hörde den. Om mitt självförtroende redan förut var lågt när det gäller engelska så är det obefintligt. På plussidan har jag gjort ännu en människa glad. Och det är bra.